Alexandra

Medan jag satt ner, såg jag alla möjliga och omöjliga konstellationer av människor, personer som var ute en helt vanlig fredag. Där var familjesammankomster, vännerna, affärsbekanta, pensionärerna, de nyförälskade (som inte kunde släppa varandras händer ens när de skulle äta - såg mycket lustigt ut...) 

Alla människorna var glada, pratade och skrattade tillsammans. 

Där jag satt, fanns ett bord precis bredvid, med också bara ett glas och en tallrik. Någon som likt mig hade vågat sig ut själv en fredag, kanske någon trevlig? Njä, eller tja det vet jag ju inte för jag inte samtalade med henne... Det var en äldre kvinna, som satt där, runt 60, ensam och bokstavligen grå. Hon såg ut över allt vad jag såg, men hon hade ingen glädje i sina ögon. Istället såg hon nergången ut, ensam och övergiven, med ett mycket troligt "galen-katt-tant" uttryck över hela sig.

Denna kvinna fick mig att tänka, på alla ensamma människor, singlar, studenter, affärsmän, pensionärer etc. Om alla dessa ensamma människor, skulle få möjlighet att interagera med varandra, eller få gå tillsammans en kurs om självständighet..? Att få dem att förstå att, även om vi alla är skapta för tvåsamhet, att "ensam är stark", att du inte är ensam, utan själv(ständig). Och att denna självständighet kan leda dig till den tvåsamheten du förtjänar! 

Hur det går till rent praktiskt vet jag inte riktigt hur det går till, men jag tycker klart att en självständig man, är ju klart mer tilltalande än en klängig, osjälvständig, så varför skulle inte fler känna så..? 

Efter en något besviken smakupplevelse, gick vi runt bland butikerna. Michaela provade en del kläder och jag köpte lite produkter till håret för att se om det kan bli någon ordning på det med nu när resten av mig börjar arta sig. Jag kom också på att mina jeans är 'no more' och jag behöver nya... Så det blev även ett par jeans och två par leggings med. Inte jättemycket, tycker kanske ni. Men när man bortprioriterat sig själv i fem år, sett till endast det nödvändigaste, gett allt till någon annan, utan en enda tanke på sig själv, blir det med ens jobbigt. Jag ville gå tillbaka och lämna tillbaka vad jag köpt hela vägen hem. Fortfarande sitter jag och ifrågasätter nödvändigheten i de saker jag köpt. 

Varför ska jag inte få tänka på mig själv ibland? Varför får inte en förälder vara en människa ibland, en person som vem som helst, utan att behöva ifrågasätta eller ifrågasättas i kärleken till sitt barn? Varför får inte föräldrar älska sig själv med? 

Var rädd om dig själv <3

När föreställningen var slut, och resten av sällskapet ville gå och ta något att dricka, ville jag bara åka hem. Jag hade varit vaken sedan innan 04,00 och uppe sedan 4,30 och jag förstod att jag inte skulle få någon väldigt lång sovmorgon idag heller ;) Därför fick min syster och pappa köra mig hem, innan de kunde fortsätta kvällen... 

Att vara heltidsarbetande småbarnsförälder ger verkligen ett tillstånd av kronisk trötthet... Men oavsett hur många oroliga tankar som rullar, hur många kvällar som blir tidiga, hur många tillställningar som blir 'avbrutna' och hur många nätter med störd sömn, så skulle man aldrig vilja vara utan den guldklimp som ligger och snusar så gott där i sin säng, som skänker så mycket kärlek dygnets alla timmar.

Kärlek starkare än du någonsin trott var möjlig <3

Men mammahormonerna i kroppen är inte helt med. Jag ser det värsta för mig, hur han leker med katterna som lämnar trädgården och springer ut på vägen och Philip följer efter... 

Därför talade jag om för honom och sedan fick han återberätta för mig att han inte ska följa efter katterna när de lämnar trädgården...

Philip är en ganska försiktig pojke, men precis som alla barn, kan han glömma sig. Så när Alfons (katt) sprang ner från altanen till gräsmattan, klättrade Philip över staketet samma håll, istället för att öppna grinden... 

Men han stannade ändå på altanen och vågade inte riktigt gå ner i trädgården idag. Att få vara ute själv för första gången var nog lite pirrigt även för honom.

Mycket beröm fick han när han kom in! 

<3

Men vi är ju inte helt immuna mot alla dessa bakterier och idag blev Philip sjuk.. Med två vandrande förskolevirus under samma tak var det kanske väntat, men visst hade jag önskat att han sluppit.

Att få vara hemma med våra sjuka barn, när de behöver oss är någonting positivt, även om vi önskar att de inte ska behöva bli sjuka alls. 

Nu hoppas jag att det inte ska bli mer, utan att Philip blir frisk och kry och kan gå och busa igen på förskolan på tisdag!

<3

Idag handlar Valentines Day, eller Alla hjärtans dag, också om kärlek, där vi måste ge oss ut och verkligen visa upp den och ge presenter. Idag hemlighåller vi inte vår kärlek på Alla hjärtans, vi tydliggör den. 

Men vad finns då för oss singlar? Kanske är det så, att världen bara är skapt för parbildning? Kanske har världen inte utrymme för singlar? 

Så, hur ska alla vi singlar träffa varandra? Varje dag flyger fram, rutiner rullar med arbete, middagslagning, jobb, studier, träning etc... Och sen är det helg, och då ska man klämma in vänner, familj och helst hinna vila med...

När ska det bli vår tur? 

I förra veckan kom jag i kontakt med en tjej, som frågade mig om vårt genusarbete på mitt jobb. Om vi också har ändrat texterna på barnsångerna, hade slutat sjunga typiska pojk-/flicklåtar och ändrat namn på dock- och byggrummen, för att inte tvinga in barnen i de typiska könsrollerna. 

<3

Idag när vi kom till kyrkan, satte han sig längst fram och förundrades av alla ljus och människor som sjöng och bad. När det var tid för lovsång, kunde han inte sjunga med, men han ställde sig upp, öppnade upp sina händer, blundade och lyssnade helt stilla på orden som sjöngs. 

Barn är verkligen välsignade. De tror och förstår sin plats i världen. De tar till sig Fadern och är närmare Honom än vad många vuxna är. Ibland undrar jag hur det kommer sig att vuxna tappar denna välsignelsen, varför vi sluter oss inför sådant som är abstrakt. Varför vi kräver så mycket svar, tydliga svar, sådana svar som är övertydliga? 

De frågor som Philip har, ska vi försöka bena ut. Jag är själv i ett sökande stadie, utan svar. Vi börjar i litteraturen. 

Jag sitter ofta och funderar på om hans intresse och mitt engagemang kan ge ett bakslag när han börjar skolan om ett och ett halvt år..? När alla barnen 'börjar om' från att lära sig forma en bokstav i taget och ta in ett ljud i taget... Jag undrar om det då kan bli så pass att Philip tappar intresset och inte vill och då tappar skolans mening? 

Jag är jätterädd för att hans intresse blir hans fall. 

Men samtidigt kan jag inte hämma honom. Då tappar han intresset redan innan han har börjat på riktigt... Vi fortsätter att skriva och läsa tillsammans. Skolans personal har ju en lite annorlunda bild av skolbarn idag än förr... Individualitet.

<3

När jag kommer för att hämta, kraschar han... Skriker, är otrevlig och orkar ingenting. 

Pedagogerna menar att han inte visat den tröttheten på hela dagen, vilket jag definitivt tror på. De märker dock att han blir trött framåt eftermiddagarna, men vågar inte lägga honom då med risk att hans dygnsrytm blir rubbat. Det går inte att få honom att somna efter lunch, och det är klart att han hellre är vaken då för att få leka med sina vänner efter vilan...

Men resultatet blir att Philip inte orkar med att hålla sig 'vaken' till middagen, att han ibland till och med somnar innan middagen ens hunnit bli klar och därmed inte får i sig den näring som han behöver för att växa samt den energin som han behöver för att orka med nästa dag... 

Idag pratade jag med hans pedagoger om att han gärna kan sova en stund efter mellanmålet om han behöver. Om han somnar på eftermiddagen hemma, så brukar det inte orsaka insomningsproblem kvällstid :)  Så pedagogen lovade att hon skulle prata med sina kollegor. 

Ikväll somnade han mitt i middagen... Han måste sova middag. 

<3 Trött liten kämpe

Jag är mycket noga med att endast äta sött och onyttigt på fredagar. Men dessa fredagar medför ett mentalt "vaknande", där mina söta smaklökar vaknar till liv och ger mig sug på mer... Så därefter går jag med sockerabstinens resten av helgen och oftast faller jag för frestelsen även lördagar och sen har jag abstinens några dagar till... Men jag är starkare på vardagarna än helgen.. 

Jag äter ordentligt, varierande med protein, vitaminer och viss del kolhydrater beroende på dagens aktivitetsgrad och jag försöker få i mig tillräckligt så att jag blir mätt på rätt sätt, men jag blir ändå inte av med sötsuget på kvällarna.

Jag har provat med minttuggummi för att få en avsmak för annan typ av mat som då sedan inte smakar gott. Men salivutsöndringen av tuggummit gör mig bara mer sötsugen. 

Jag har testat dricka sjukt mycket vatten vid abstinensbesvär och det hjälper en del. Men vatten är ju som bekant enormt vätskedrivande... Men det bästa sättet att hämma sötsuget är nog ändå vatten. Det blir en sorts utrensning i munnen, och lura hjärnan att jag fått i mig vad jag söker. 

Hitta ditt eget sätt att lura hjärnan för att inte falla för frestelsen. Det kan vara vatten, grönt-te, eller någonting annat som tillfredsställer ditt sug utan onödiga fetter. 

Jag visste att jag nog inte skulle palla att gå på någon som var slut efter midnatt, men en som hade en mer "trött-mamma-vänlig" tid ;) och lite som är lite lättsam och kul. Så jag beslutade att se Delivery man med Vince Vaghn. Honom brukar jag gilla...

Det var ett bra beslut. En man som oplanerat blivit biologisk far till 533 barn. Det är ju som gjort för roliga missöden ;) 

Filmen i sig var nog ganska förutsägbar, som de flesta komedier från Amerika, men det var ändå precis vad jag behövde ikväll. 

Att gå själv på bio kan klart ha sina fördelar. Det finns ingenting som säger att bara för att du är singel, inte kan göra sådant som oftast är till för de som är två. 

Kvinnan hade börjat träna en gång i veckan tillsammans med sin PT och även fått ett ändrat kostschema, där hon skulle äta hälsosamt i 6 dagar och sedan njuta den 7e. 

Kvinnan menade då att hennes "svullodag" gjorde att hon plötsligt åt så mycket att hon mådde dåligt, för hon skulle äta allt det hon gått miste om i veckan... Samtidigt..? 

Denna hetsätardagen medförde att hon börjat hetsäta även övriga dagar och därmed också utvecklat en ätstörning... Allt på grund av den kosthållning som PTn utformat för att hon skulle uppnå sin dröm om en mer vältränad kropp..? Men jag tror ändå att grunden ligger hos den utsatta kvinnan. Det är så lätt att skylla ifrån sig, men alla har alltid ett eget ansvar i de vägar vi väljer att gå. 

Visst finns det en del personer som inte passar till sitt jobb, likt överallt. 

Vilken tur jag har som har en PT som är lugn, trygg, lite smått galen men väldigt lyhörd och omtänksam mot mig i de viktiga frågorna!

De som inte har barn såklart... 

Låt mig visa en liknelse;

Hästar blir tydligt 'piggare', busigare och spralliga där i hagarna när kylan slår på och snön lägger sig. Det blir som de fått i sig för mycket koffein. Hoppar runt, bockar och visar en enorm lycka.

Likt hästarna kan man se en personlighetsförändring också hos barn vid snöfall. Från att vara någorlunda ordningsamma, hörsamma och lydiga, övergår de till att bli prilliga, busiga och som helt uppslukade av för mycket energi (ja mer än tidigare, det går faktiskt). 

#lyckligabarn 

Om när vi gick där i väntans tider, utan en aning om vem vi skulle möta. Trots att vi visste vad ett barn var, kunde vi inte förstå den lycka och glädje som det innebar i kombination med sömnlöshet, paranoian, och hormonsvängningarna... Oj, dessa hormonsvängningar! 

Nu börjar Philip närma sig fem... FEM?! När hände detta? Det känns som om det verkligen var igår som han kom upp på min mage, igår som han presenterade sig för oss som 'Philip'. En sprallig, medveten liten kille redan då. 

I den här takten, kommer han att börja skolan, gymnasiet och flytta hemifrån, innan jag vet ordet av!!! 

<3 Ta vara på varje stund

Att få möta och stödja dessa små människor, kan vara frustrerande, men alltid glädjefyllt. Och 'kollegor' har utvecklats till vänner, som hjälper och stöttar varandra. Som tillsammans strukturerar upp och samarbetar för att få en bra verksamhet i hela huset. 

Visst har jag lite kvar än innan jag får min riktiga examen, men jag vill tro att jag ändå kommer att klara det tillslut! 

Alla ser verkligen ut att ha jätteroligt där inne och efter att passen är slut är alla sådär härligt trötta, inte som när man suttit vid en dator hela dagen, utan riktigt härligt trött i hela kroppen, från tårna i söder ända upp i huvudet i norr. 

Den fantastiska idén att börja röra på sig mer regelbundet redan från barnsben, för att också på så vis få en hälsosam livsstil när de blir stora. 

Så nu har vi ställt om alla spel till, börjat prata mer och även lånat böcker på engelska. Ikväll blev en välkänd favorit - Pettson

Philip snappar upp språket sjukt snabbt. Vi höll nästan en hel dialog där jag talade engelska till honom och han svarade mig på svenska tidigare idag. Och det trots att vi påbörjade detta för drygt en halv vecka sedan..! Var kan det här sluta..? 😍 

Jag tror och hoppas att det ska hjälpa honom en vacker dag 👍

Philip berättade för mig en gång att han tyckte väldigt mycket om Hello Kitty och ville ha en sådan. Och jag försökte vara pedagogisk och skydda honom genom att säga att det inte är så vanligt att pojkar har Hello Kitty-saker. Då funderade han lite och sa;

"Mamma, det är en katt. Moffa tycker om Sally..." (En av deras katter) 

Philip tappade intresset för Hello Kitty hyfsat snabbt, men jag vill inte såra honom när han tycker om, vad som faktiskt är en helt vanlig färg. 

Så vad är det som gör att alla är så rädda för färgen rosa? Flickor kan ju ha blått och svart! Rosa gör inte pojkar homosexuella lika lite som flickor blir homosexuella av att leka med bilar! Det är fakta...

#läramycketfråndeoformade

Men som så ofta förr, kommer min lycka med ett pris i form av olyckor den här gången med soleksem, överansträngd minisk, blåmärken, samt mina vanliga stukningar o s v. 

#tankaromlivet