Nu får det vara slut!
Nu börjar jag tröttna på Philips feber (får man skriva så?) Den går upp och ner hela tiden och det var till och med en timme tidigare idag när jag på fullt allvar trodde att det var slut. Då hade Philips temp gått ner till 37,6 och trots att han var väldigt gnällig trodde jag att det värsta var över.
En timme senare hade febern börjat stiga igen och hann nå upp till 38,8 innan jag gav Alvedon innan sängdags. Philip var nämligen hyfsat pigg (men mammig) och kändes sval överallt utom händer, fötter och huvud.
Idag uppsökte jag doktorn med lillen. Inte så mycket för att jag var orolig. Han dricker ju bra. Utan för att vi går mot helgen och jag ville utesluta att det var någonting bakteriellt som var orsak att Philip hade en så hög feber. Och vi fick ett väldigt trevligt bemötande på vårdcentralen. Inga tider kvar till läkaren, men om jag kom vid kl 10 kunde läkaren trycka in ett öronprov. Och sköterskan tog infektionstest (stick i fingret) också på Philip som inte visade någonting.
Jag är glad över att Philip har sluppit vara såhär sjuk innan han fyllt ett år, men samtidigt betyder ju det att man blir lite förvirrad emellanåt, när febern går upp och ner och plutten inte vill äta annat än Majskrokar och bullar. Men… han har ju lite att ta av om han nu skulle gå ner i vikt något. ;)
Nu hoppas jag att febern går neråt och stannar där. Stackars plutten mår ju inte bra av det här. Och ledsen och gråter hela tiden. Jag och Emil står ju maktlösa efter att vi gett Alvedon (som inte har sänkt tempen till mindre än 38,5 någon gång). Han har bara fått sova så mycket han velat.
Nej! Nu får det vara slut! Stackars plutt behöver komma tillbaka till sina kompisar på dagis på måndag, istället för att vara hemma med mamma och pappa hela dagarna. Det kan ju också ha en inverkan på hans humör. Han har aldrig tyckt det har varit kul att bara vara hemma, utan några kompisar att leka med.
<3 En mammas hjärta tyngs när hennes barn blir sjukt, farligt eller inte <3
En mindre lyckad dag...
Idag blev fel, på så många sätt.
Philip hade 37,9 grader i morse när han vaknade. Så jag gav en ”supp” (Alvedon i rumpan) och sen åkte vi till redovisningen i skolan, så att jag fick höra vad övriga kursare tyckte om mitt Åtgärdsprogram.
Och Philip var superduktig, pigg och glad. Jag gav en pilla till runt lunch för att han skulle klara sista timmen. Men sen somnade han över lunchen och jag tänkte att jag nog kunde testa att höra på eftermiddagens föreläsning också. Men där var det inte riktigt lika uppskattat att jag hade mitt barn med mig. Philip var duktig, lekte med sina leksaker, åt majskrokar, drack välling mm, men när Philip fick sträcka på benen och beslöt att promenera en liten runda i riktning mot dörren hörde jag föreläsaren säga "Ja precis där är dörren. Gå ut, hejdå. Ta din mamma med dig" (Kvack!!) Så säger man väl inte?
Och det var bara början, för Philip hade ju charmat in sig hos alla personer i "klassen" så de tittade klart i riktning åt Philip när han pratade med sin penna (och jag sa schhh) Då märkte jag också att föreläsaren blev irriterad, vänder sig till Philip och säger "Du stjäl uppmärksamheten lille vän".
Det som fick mig vansinnig, var när läraren plötsligt säger "Blir ni störda av lilleman?" (till alla) Då beslutade jag att ta Philip och gå. Mitt under föreläsningen. Men jag sa först
"Då måste ni säga till"
L: "Det gör de inte"
A: "Det kanske är du som blir störd av honom?"
L: "Lite ont i öronen har jag" (drar sig i örat) (Philip har knappt sagt ett pip)
Jag tog plutt, jackan och vagnen och spatserade ut genom dörren.
(Första gången någonsin som jag blivit utkastad ur ett klassrum)
När jag kom hem, skrev jag ett mail till läraren där jag skrev att jag inte tyckte om hur han tog tag i situationen. Jag skrev också att jag absolut har full förståelse för att andra människor kan känna det besvärligt att koncentrera sig om det inte är helt tyst runt dem, men att jag skulle önskat att han kunde talat med mig privat. Nu vet jag inte hur jag ska kunna träffa mina kursare igen nästa vecka. Sååå Pinsamt!!
Jag fick ett mail tillbaka från föreläsaren, där han bad om ursäkt och att det inte alls var menat mot mig eller Philip personligen. Var väl tänkt på de övriga (?) (som jag tyckte kunde skylla sig själva om de inte sa ifrån när jag speciellt sagt att de ska) Men det kändes lite bättre ändå att få en ursäkt och att läraren ändå önskade både mig och Philip hjärtligt välkommen nästa gång. (vi har inga fler föreläsningar med honom, visste han det?)
Ikväll när Philip hade ätit middag och fått ett bad (för han hade ingen feber trodde jag) tog jag ändå tempen även om han var sval och skön och pigg och glad. 39,7... NEJ! Gud. Har han haft feber under dagen i skolan också eftersom han varit sval och jag inte tyckte att han kändes febrig? Stackars Philip!!
Eftersom jag ville ge Alvedon så nära bäddtid som möjligt beslöt jag att vänta lite med den. Och när jag sedan kl 18’00 gav den tog jag en koll till. 40,1.… :/ Stackars liten!! Och nu var han en liten braskamin igen.
Så därför kastar jag ut Emil ur sovrummet och har Philip bredvid mig i natt. Emil ska ju upp tidigt och jobba imorgon.
<3 Ha överseende för en förkrossad förälder, som försöker matcha ihop barn med studier.
En dag kan det vara DU <3
40 gradig feber och hängig (Plutt)
Idag när Philip vaknade var han blossande röd om sina kinder och kändes varm, så jag beslutade att jag skulle ta tempen på honom innan vi åkte till dagis... 38,5. Så det var bara att ringa till förskolan och hälsa att Philip blev hemma iallafall idag och imorgon (man måste nämligen ha en feberfri dag innan man är välkommen tillbaka igen). Men hur skulle jag nu hinna läsa mina 170 sidor i boken tills imorgon?
Jag beslutade att ringa till Emil och kalla hem honom från jobb. Han var tillbaka kl 7'40 och genast satte jag mig med boken. Men när klockan närmade sig 9'00 stack jag hemifrån och hämtade en bok som jag beställt på Adlibris. Därefter cyklade jag ner i stan där jag satte mig på en fik och fortsatte läsa medan jag drack en välbehövlig kopp te.
Jag har också gjort ett s k besök hos Barn- och ungdomshabiliteringen i Landskrona för att där få en utbildning om Autism. (Eget initiativ)
Men Philips feber ville inte ge med sig (gav ingen Alvedon när han hade 38,5 eftersom han var pigg och glad ändå). Istället hade den gått upp till 39,7 grader runt kl 14’00. Stackaren var nu alldeles gnällig och Emil berättade att han bara ville sova i famnen på honom hela tiden och varje gång Emil satte sig ner, somnade Philip. Men inte förens kl 17’00 tyckte Emil att det behövdes Alvedon. För Philip kunde leka tillsammans (bredvid) med honom emellanåt under sin vakentid och skrattade ibland. Till saken hör att det här är första riktiga febern (som uppkommit av annat än bakomliggande orsak som vaccin) som Philip har. Så vi vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till det.
Men inte heller med Alvedon ville febern riktigt gå ner. Visst, när jag tog tempen på honom runt halv sju, hade den gått ner till 37.7 och räknas inte som feber längre. Men Philips normaltemp ligger runt 36.5 och eftersom han varit uppe i nästan 40 graders feber, var han nu helt utslagen och jag kunde inte se den livsgnistan i honom som jag brukar. Stackars lille vän!
Så nu väntar domen… Blir Philip feberfri till imorgon, ska han fortsätta med 39 gradig feber onsdag och torsdag med (s k. tredagarsfeber), eller ska han följa med mig till skolan på torsdag och hjälpa mig att redovisa gruppens åtgärdsprogram? Den som lever får se…
<3 Krya på dig min älskling <3
Vad händer med Sverige nu?
Jag har tidigare beslutat att jag inte skulle skriva några som helst politiska åsikter på min blogg. Men utgången på valet sent igår kväll där Sverigedemokraterna fick så mycket som 20 mandat i riksdagen gjorde att jag kände att jag inte längre kunde vara tyst.
Det är så att man blir mörkrädd! Ett främlingsfientligt parti i riksdagen, som för övrigt har en vågmästarroll. Hur ska det gå med stackars Sverige? Hur kommer resten av världen se på oss under de kommande åren?
Den största frågan jag har är dock: Hur har svenska folket kunnat finna en enda god anledning till att rösta på detta parti? För det är många människor som har…
Och jag är inte dummare än att jag förstår att det kommer att vara svårt för Reinfeldt att hålla vad han lovade i sitt vinnartal igår det vill säga “Vi kommer inte samarbeta med Sverigedemokraterna”. Eftersom dessa har 20 mandat i riksdagen och därigenom en vågmästarroll, tror jag att Reinfeldt till slut ändå blir tvungen att hitta en annan strategi där han tvingas lyssna på Sverigedemokraterna och försöka hitta en lösning på deras åsikter och hur de kan samarbeta med Alliansen. Vad händer med Sverige?
Och framförallt kommer det att bli tufft för de invandrande människor som idag bor och verkar i Sverige. Vad händer med dem? Kommer de kunna känna sig trygga i sin vardag? Kommer de kunna söka jobb som alla andra?
Frågorna är många och en oviss framtid väntar oss!
Studentlitteratur som berör
Nu har jag börjat studera vid Malmö Lärarhögskola i kursen Specialpedagogik allmän kurs 15hp. Och jag har nu också läst tre böcker och är inne på min fjärde. Åtgärdsprogram i praktiken - att arbeta med elevdokumentation i skolan, av Lisa Asp-Onsjö. Och tänk vad den väcker känslor hos mig. Författaren skriver om sex olika elever i sex olika skolor som alla är i behov av särskilt stöd. Det var en test om en pojke i åk 5 som fick mig att reagera (jag har ännu bara läst tre av fallen). Han fick ingen extra stödundervisning eller anpassning av pedagogiken för att klara studierna, utan när han inte uppnådde de utsatta målen i årskurs 3 blev han tvungen att gå om och splittras från sina klasskamrater. Är det verkligen rätt att gör så?
Inte heller något ordentligt åtgärdsprogram blev ordentligt gjort utan alla instanser delegerade ansvaret till nästa i ledet. Rektorn till biträdande rektor, biträdande rektor till klassföreståndaren, klassföreståndaren till specialpedagogen och specialpedagogen till mentorn (som träffar eleven två timmar i veckan). Varför vill ingen ta ansvar för elevens utbildning/utveckling? Det är ju därför de är där!!
Rektorn uttrycker också att det är skönt att delegera uppgiften, som annars skulle ta mycket av hennes tid.
Åtgärdsprogrammet de skrev, blev inte heller rätt enligt lag då de annekterade elevens vilja. De skrev i åtgärdsprogrammet att “’Elevens namn’ vill förbättra sin…” fast att eleven aldrig närvarat vid vare sig möten eller på annat vis fått uttrycka sina åsikter. Pedagogerna skriver också en punkt “Önskesituation” där de uttrycker en önskan om att eleven ska ta sitt ansvar. Får man uttrycka sig så i ett åtgärdsprogram? Jag tycker att den punkten bör hamna i pedagogens dagbok istället för ett dokument som för övrigt är allmän handling, det vill säga att vem som helst kan be att få Elev 1:s åtgärdsprogram.
Skolans åtgärdsprogram är för övrigt fel konstruerat, eftersom den belyser problemet som bundet till elevens eget beteende mer än den allmänna stämningen i klass och skola.
Tänk vad en bok kan skapa ilska, så mycket vrede det finns inuti mig. Det är inte mot författaren (!!) utan mot elevens situation i skolan. Det är väl klart att elever ska få extra stöd om de är i behov av det. Pedagogerna påpekade problemet att de inte kunde sätta en kategori på eleven, men snälla:
SKIT I BOKSTAVSKOMBINATIONER OCH KONCENTRERA ER PÅ INDIVIDENS BEHOV!
