Alexandra

Ni som varit mig trogen de senaste året och läst min blogg, vet att jag efter idag har varit singel i ett år.Känslan av att jag kommer få vara ensam resten av livet blir starkare för varje dag som går. Att jag har haft min chans...

Jag vet att alla säger, att jag inte behöver oroa mig, att min Askungensaga kommer. Att min prins kommer... Jag vill också tro att han ska komma. Men jag börjar tro att han har fått motorhaveri.

 

Du och jag, vi träffades en gång i en dröm

Du och jag, förstår att vi hör ihop i kärlek så öm

och vi vet att vi, ska drömma om och om igen

för har du mig kär, förblir du ju här

Allt blir då med ens, allt blir då med ens

som i en dröm

 

Det här året har jag fått upp ögonen för vad jag vill ha i en framtida make, och jag har målat upp en idealperson. En man som är omtänksam om andra människor och bryr sig om de som är svagare. Någon som kan ge mig en känsla av att jag är hans ögonsten, att jag är och förblir hans sista kärlek. Han ska kunna höra mig och stötta mig i mina motgångar och fira mina framgångar. Visst ska det även vara ömsesidigt, men just nu är det min dröm som spelar...

 

En dröm ger åt tanken vingar

den blir verklig då

I drömmen du allt betvingar,

och allt du vill ha kan du få

 

Och om du på lyckan väntar,

så ska du finna den en gång

Och fast ditt hjärta kanske gråter,

så kommer drömmen åter

i kärlekens vackraste sång

 

*Ensamprinsessasöker*

Igår tyckte försökte jag få lilleman att börja fundera över att han börjar bli stor och kanske snart borde ge sina nappar till fågelungarna... (Moffa har byggt en nappholk som är upphängd i en Björk där Philip kan lägga sina nappar så att fågelmammorna kan hämta dem till sina ungar som behöver dem bättre)

Men Philip kände sig inte redo då...

 

Ikväll däremot lät tankegången annorlunda:

- Mamma, jag är stor nu

- Ja mitt hjärta. Du är ingen liten bebis längre

- Då kan nappen sova i min säng nu, så kan jag sova i din säng med Elin och snutten

- Okej. (ngt förvånad) Spring och lägg nappen i din säng då, för det är tid att gå och sova.

Nappen får bästa sovplatsen mitt på huvudkudden i Philips säng. Sedan sprang Philip snabbt och lade sig i min säng. Men han hade klart lite svårt att varva ner. Istället sprang han upp med jämna mellanrum och hämta böcker som han kunde läsa för sina gosedjur.

Men jag kunde ju inte vika nu... Jag tog som bekant blöjan så fort Philip nämnde att han var stor i somras, så nu gäller det att jag håller på det här! Han skrek ju inte efter den heller...

Därför gick jag in till honom och låg med honom och kliade honom på ryggen, tills han försvann in i drömmarnas värld. Herregud, vad lätt det gick!?

Nu springer jag runt i hela lägenheten för att leta upp alla napparna och gömmer dem. Kan han vara nappfri till jul ändå..?

 

Men hjälp vad snabbt allt går! Det känns fortfarande som om det var igår jag fick upp honom på magen efter 14 timmars förlossning. Nu har jag en stor pojke framför mig som är blöjfri och dessutom snart nappfri skulle jag tro. Var har tiden tagit vägen?