Alexandra

Det har snart gått 1 hel månad sedan blöjan rykte. Tänk vad tiden har gått fort! Första veckan var som bekant lite frustrerande och det var inte alltid lätt att le åt hjärtat mitt efter tredje olyckan på samma dag... Golvmopp och hink gick varma om man säger så ;)

Men sen gick det bättre och tre olyckor blev knappt en olycka om dagen. Philip blev bättre och bättre på att känna tillräckligt lång tid innan för att hinna eller hålla sig tills det fanns möjlighet till toalett.

Den gångna veckan gav endast en olycka i torsdags, som personalen tog på sitt ansvar. De glömde kissa honom innan utgång... Lätt hänt med massa små pyren som fortfarande har blöja på... :)

Jag är väldigt stolt och när Philip, trots nattblöja kommer springande från sängen när det är dags, behöver jag inga andra bevis på att det var rätt period att ta blöjan när det gjordes!

<3 Liten blir stor <3

Jag har som bekant tränat under en tvåårsperiod, lättare i början, men på senare tid också lite mer tufft (styrka). Man kan nog säga att jag har börjat förstå vikten av att ta hand om mig själv, fysiskt men också psykiskt. Att röra mycket på sig och träna regelbundet har även en psykisk inverkan på kroppen.
Nej, jag har inga konkreta belägg för det uttalandet, men jag har själv känt mig mer tillfreds i psyket när jag har fått kämpa och samtidigt fylla kroppen med energi och endorfiner. Det har fått mig att orka det där lilla extra.

Med den här förståelsen, har jag också börjat fundera över att utöka min kunskap och börja stärka de delar av mig som jag behöver stärka. Ryggen, tillexempel. Därför ville jag inget hellre än att investera i mig själv. Men att gå i gymmet själv, utan någon direkt kunskap om hur och vad jag ska välja för maskiner eller fria vikter, kändes inte så givande... Jag behöver någon som kan puscha och hjälpa mig att orka de där hemska sista. Jag behöver en personlig tränare!

Att träna för en PT är något jag velat länge, men inte tänkt särskilt mycket på. Dels för att jag verkligen hatade gymmet (skulle absolut inte under några omständigheter sätta min fot där!), och dels så var ju inte "min önskade PT", PT just då... Men för snart ett år sedan blev hon det, och jag började fundera... Kanske skulle jag ändå...

Att ta hand om sig själv och sin kropp är viktigt! Det behöver jag inga belägg för att säga. Du lever längre och mår bättre. Så att äntligen kunna investera i mig själv och få känna att jag mår bättre och blir starkare tycker jag är den bästa investering man kan göra för sig själv!

Så har du inte redan, så sök upp din närmaste träningsanläggning och börja ta hand om dig själv!

<3 Jag är viktig <3

Nu är det tid igen, för en ny kull spända människor att söka till SAFEs träningsutbildningar för att bli instruktörer, PT, eller kostrådgivare. Det görs reklam och det låter faktiskt riktigt spännande...

I höstas satt vi ett gäng tjejer på SATS och diskuterade dessa utbildningar... Vi diskuterade förkunskaper och engagemang, vi hyllade några instruktörer och vi konstaterade att man måste vara duktig på klassen för att kunna leda den...
"Du skulle kunna instruera Zumba, Alexandra! Du är ju jätteduktig!"
Förkunskap är ju att man har gått klasser regelbundet en längre tid... Varje vecka i 2 år, så check! ;)
Hmm, kanske skulle satsa på det?

Den instruktör jag älskar, som alltid ger såå mycket energi på sina pass, som har de bästa låtarna, de låtarna som jag vill... Nä, jag tror inte de godkänner någon som kopierar någon annan! ;)

Så någon Zumbainstruktör ska jag nog inte bli!

Philip har snart varit blöjfri (dagtid) i tre veckor. Och trots någon olycka ibland tycker jag att det går över förväntan. Jag har tillexempel precis kommit tillbaka till soffan efter att ha sprungit med min älskling, efter att han kommit ut ur sovrummet hysterisk. "Mamma!..." och detta trots att han har blöja på natten än.

Philip blir nedstämd när han misslyckas, trots att alla hejat på och gett peppning Han sätter höga krav på sig själv, likt sin mamma och pappa. Lyckan när han lyckas, är oslagbart! Hur ska jag kunna hjälpa honom att ta ett och annat misslyckande ibland? Det kommer ju garanterat fler i olika sammanhang i livet! :-/

Då var lilleman åter hos sin pappa. Han åkte dit igår efter dagis. Så helgen blir nu till att förbereda återkomsten på måndag... Eller?

Vad är det som bestämmer att en mammas enda uppgift i livet är att leva genom sina barn? Att allt kretsar kring dem? Jag läser just nu Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst, och den fick mig att tänka. Tänka på det som min psykolog sa till mig för ett år sedan. Tänka på mig själv... På min lycka... När mamma mår bra, mår barnet bra...

Så när jag nu haft möjlighet och tid för mig, har jag försökt förgylla mig, lära känna mig, singel... Låter nästan lite förbjudet, lite skrämmande, spännande på samma gång...
Men jag vill tro på Mias ord.; Att du inte behöver känna dig elak, för att du tänker på dig själv ibland!

Så klä upp mig och ge mig i kast med världen på olika sätt, är ngt jag försökt göra den här våren. Och jag har börjat uppskatta MIG!

*glömaldrigbortDIG*