Alexandra

Medan jag satt ner, såg jag alla möjliga och omöjliga konstellationer av människor, personer som var ute en helt vanlig fredag. Där var familjesammankomster, vännerna, affärsbekanta, pensionärerna, de nyförälskade (som inte kunde släppa varandras händer ens när de skulle äta - såg mycket lustigt ut...) 

Alla människorna var glada, pratade och skrattade tillsammans. 

Där jag satt, fanns ett bord precis bredvid, med också bara ett glas och en tallrik. Någon som likt mig hade vågat sig ut själv en fredag, kanske någon trevlig? Njä, eller tja det vet jag ju inte för jag inte samtalade med henne... Det var en äldre kvinna, som satt där, runt 60, ensam och bokstavligen grå. Hon såg ut över allt vad jag såg, men hon hade ingen glädje i sina ögon. Istället såg hon nergången ut, ensam och övergiven, med ett mycket troligt "galen-katt-tant" uttryck över hela sig.

Denna kvinna fick mig att tänka, på alla ensamma människor, singlar, studenter, affärsmän, pensionärer etc. Om alla dessa ensamma människor, skulle få möjlighet att interagera med varandra, eller få gå tillsammans en kurs om självständighet..? Att få dem att förstå att, även om vi alla är skapta för tvåsamhet, att "ensam är stark", att du inte är ensam, utan själv(ständig). Och att denna självständighet kan leda dig till den tvåsamheten du förtjänar! 

Hur det går till rent praktiskt vet jag inte riktigt hur det går till, men jag tycker klart att en självständig man, är ju klart mer tilltalande än en klängig, osjälvständig, så varför skulle inte fler känna så..?