Studentlitteratur som berör
Nu har jag börjat studera vid Malmö Lärarhögskola i kursen Specialpedagogik allmän kurs 15hp. Och jag har nu också läst tre böcker och är inne på min fjärde. Åtgärdsprogram i praktiken - att arbeta med elevdokumentation i skolan, av Lisa Asp-Onsjö. Och tänk vad den väcker känslor hos mig. Författaren skriver om sex olika elever i sex olika skolor som alla är i behov av särskilt stöd. Det var en test om en pojke i åk 5 som fick mig att reagera (jag har ännu bara läst tre av fallen). Han fick ingen extra stödundervisning eller anpassning av pedagogiken för att klara studierna, utan när han inte uppnådde de utsatta målen i årskurs 3 blev han tvungen att gå om och splittras från sina klasskamrater. Är det verkligen rätt att gör så?
Inte heller något ordentligt åtgärdsprogram blev ordentligt gjort utan alla instanser delegerade ansvaret till nästa i ledet. Rektorn till biträdande rektor, biträdande rektor till klassföreståndaren, klassföreståndaren till specialpedagogen och specialpedagogen till mentorn (som träffar eleven två timmar i veckan). Varför vill ingen ta ansvar för elevens utbildning/utveckling? Det är ju därför de är där!!
Rektorn uttrycker också att det är skönt att delegera uppgiften, som annars skulle ta mycket av hennes tid.
Åtgärdsprogrammet de skrev, blev inte heller rätt enligt lag då de annekterade elevens vilja. De skrev i åtgärdsprogrammet att “’Elevens namn’ vill förbättra sin…” fast att eleven aldrig närvarat vid vare sig möten eller på annat vis fått uttrycka sina åsikter. Pedagogerna skriver också en punkt “Önskesituation” där de uttrycker en önskan om att eleven ska ta sitt ansvar. Får man uttrycka sig så i ett åtgärdsprogram? Jag tycker att den punkten bör hamna i pedagogens dagbok istället för ett dokument som för övrigt är allmän handling, det vill säga att vem som helst kan be att få Elev 1:s åtgärdsprogram.
Skolans åtgärdsprogram är för övrigt fel konstruerat, eftersom den belyser problemet som bundet till elevens eget beteende mer än den allmänna stämningen i klass och skola.
Tänk vad en bok kan skapa ilska, så mycket vrede det finns inuti mig. Det är inte mot författaren (!!) utan mot elevens situation i skolan. Det är väl klart att elever ska få extra stöd om de är i behov av det. Pedagogerna påpekade problemet att de inte kunde sätta en kategori på eleven, men snälla:
SKIT I BOKSTAVSKOMBINATIONER OCH KONCENTRERA ER PÅ INDIVIDENS BEHOV!
