Alexandra

Igår tyckte försökte jag få lilleman att börja fundera över att han börjar bli stor och kanske snart borde ge sina nappar till fågelungarna... (Moffa har byggt en nappholk som är upphängd i en Björk där Philip kan lägga sina nappar så att fågelmammorna kan hämta dem till sina ungar som behöver dem bättre)

Men Philip kände sig inte redo då...

 

Ikväll däremot lät tankegången annorlunda:

- Mamma, jag är stor nu

- Ja mitt hjärta. Du är ingen liten bebis längre

- Då kan nappen sova i min säng nu, så kan jag sova i din säng med Elin och snutten

- Okej. (ngt förvånad) Spring och lägg nappen i din säng då, för det är tid att gå och sova.

Nappen får bästa sovplatsen mitt på huvudkudden i Philips säng. Sedan sprang Philip snabbt och lade sig i min säng. Men han hade klart lite svårt att varva ner. Istället sprang han upp med jämna mellanrum och hämta böcker som han kunde läsa för sina gosedjur.

Men jag kunde ju inte vika nu... Jag tog som bekant blöjan så fort Philip nämnde att han var stor i somras, så nu gäller det att jag håller på det här! Han skrek ju inte efter den heller...

Därför gick jag in till honom och låg med honom och kliade honom på ryggen, tills han försvann in i drömmarnas värld. Herregud, vad lätt det gick!?

Nu springer jag runt i hela lägenheten för att leta upp alla napparna och gömmer dem. Kan han vara nappfri till jul ändå..?

 

Men hjälp vad snabbt allt går! Det känns fortfarande som om det var igår jag fick upp honom på magen efter 14 timmars förlossning. Nu har jag en stor pojke framför mig som är blöjfri och dessutom snart nappfri skulle jag tro. Var har tiden tagit vägen?