5-minuters regeln... vem har hittat på sådan tortyr?

Ikväll våndades jag åter igen. Nu var det tid att åter igen kämpa i en timmes tid, värk i armar och rygg samt krokodiltårar från sonen... Det var tid för sängen!
Och trots att Philip var trött så att han nästan somnade med nappflaskan i munnen, slog han fint upp ögonen igen när han insåg att vi lade honom i sängen. EEEEEEHHHHEEEEHHHHEEE, snyft EEEEHHHEEEEEHHHEEEE snyft... osv

Emil tyckte inte att jag skulle gå in till honom, eftersom det var precis vad han vill. (och det är ju i och för sig sant) Men jag kunde inte lyssna på Philip där han låg och skrek och grät. Så jag gick in, gav nappen och gick ut... Och så fortsatte det en stund.
Men jag var tvungen att få undan lite jobb också så jag började dra ut på tiden för Philip och när jag kommit till ca 5 minuter, gick in och gav nappen så fick jag bara "EH....EH.....eh.....eee" och efter ytterligare 5 minuter sov han gott. Hmm, kanske är en bra metod ändå. Nu är ju Philip så stor att han förstår hela nattningsprocessen bättre.

Men vem har hittat på den här tortyren? Det måste ha varit en man!! Männen har inte de känslorna av svek, som vi mammor känner när vi lämnar dem fast de är ledsna. Vi mammor (oftast) klarar inte av att se/höra våra barn ledsna. Vi vill ju att de ska vara glada ALLTID!

Jag förstår inte att man får en känsla av att någon skär en i hjärtat. Tänk vilka känslor man kan få för en annan person!! Det trodde jag ALDRIG! Visst, att man älskar sitt barn är väl för många (de flesta hoppas jag) en självklarhet, men tänk vilka känslor som finns!! Det är övermäktigt ibland och kan inte beskrivas för de som inte varit där. MÅSTE UPPLEVAS!

<3 Det som inte dödar dig gör dig bara starkare <3


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0